@work writing

Fiskmåsarna skrattar ljudligt alltmedan svalorna viner kring flaggan som flyger i den starka, ljumma vinden. Kisande ser jag ut över det glittrande vattnet, där molnens tunna slöjor väntar på den nedåtgående solen. Krusande vågor bryts kluckande mot den nybyggda bryggan, och vars sorl blandas med en mjuk Gymnopedie no 1 som inbjudande sköljer förbi i ändlös harmoni.

Mmm… |~)

Nu när kylan äntligen släppt sitt hårda grepp, och ljuset tilltar i styrka för varje dag så känner jag energin komma till mig. Långa, djupa andetag bland solstrålar som minner om en tid då värmen och brisen var njutbara. Dvalan som jag gömt mig i börjar tyna, och åter är det dags söka njutning i var stund. Snart, snart, är våren här!

Springer bland skuggor. Enstaka solstrålar lyckas bryta sig genom täta trädtoppar. Skuggorna söker, jagar, ringar in, konsumerar. Som höljd av omslutande dimma, panik. Skriker, i solbeströdd natt, oljud som inte ekar.

Snubblar, faller. Nedåt, inåt. I ett ögonblick stannar världen, fryst.

Och nu?

I den overklighet som är min verklighet,
drömmer jag mig ofta bort;
ser världen som den inte är, men kanske blir,
drömmer om platser, situationer, människor,
någonstans där jag har mitt rum, min plats.
Spelet som spelas är inte mitt,
falskheten, dubbelspelet, ondskan,
bubblar, pyser, ryser.
Tidningens svärta flyter ut, suddas ut,
blir blanka sidor.
Ser ut genom fönstret, ser en underbar värld,
himmelens ljuva färgspel, gatans mörka kontrast.
Ser människor gå, småspringa förbi;
vi har bråttom, vi människor.
I mitt fönster spretar plantorna uppåt,
strävar uppåt ur jorden, som skrämda,
utåt, mot det svaga ljuset, och fukten.
Spretar, åt alla håll, söker, hänfört, letar;
målet känt, ändå okänt;
i tiden som är är otiden stor.
Älskar, hatar, njuter, lider, kämpar, betraktar.
Behöver energi, ljus, för att orka, sol sol sol, min dyrkan.
Njutningen förgyller,
vattendroppen kyler, fuktar,
brödet smakar, gudlöst gudomligt,
livets sötma berikar, förtrollar.
Sötman är fadd, nästan bittersöt,
inte hel, ohel, inte komplett.
Ljuvheten har sin krona, saknad, eftersökt.
Ljuset, livgivaren, driver dagg,
driver frö mot gronad, mognad och frukt.
Driver mig framåt, bär mig med kraft,
får mig att växa, leva, längta, brinna, kämpa,
vill älska, söker i otiden som är min.
Andas. Känner mina pulsslag. Andas.
Lever.

Koboltblå himmel, blixtupplyst
Hällregn sköljer över vindrutan, smattrar mot taket

Mullrande åskknallar ackompanjeras
till Innocent av Fläskkvartetten på hög volym

Efter drygt fem år som självvald singel börjar jag sakna närheten, ömheten, värmen, kärleken.

Har hela tiden känt en tomhet, en avsaknad av tvåsamheten, en känsla av att inte vara hel.

I början trodde jag det berodde på ett trasigt hjärta och en törnad själ, men med åren har jag börjat förstå att skälet är ett annat.

Vår bakgrund tecknar, likt ett pussel med oräkneliga bitar, en oskarp bild av vår väg till nuet. Tiden bjuder på ledtrådar till vilka vi är, och kommer att bli. Vad framtiden bringar är dolt i skuggor på väg mot ljus.

Det svåra är att finna dig, du som kan hantera mig, acceptera mina många sidor och älska mig lika mycket som jag älskar henne. Jag är en stark personlighet, mitt sinne rymmer såväl kärlek som hat, jag brinner för mycket och är av en agiterande natur. För den som släpps in bak mina murar finns i mitt hjärta ett hav av värme och kärkek att utforska och näras av.

Ljuset kommer emot oss, vart för det oss i morgon?

om natten
ofrivilligt vaken
skuggornas gisslan

mardrömmer
med vidöppna ögon

skriker
utan röst

lyssnar
efter ekon

hör
endast tomhet
i natten som vägrar ta slut

drömmer mig bort och jaget förtärs av skuggor

dold av mörker hasar jag fram

isande genom märg

kokande genom vener

skriker när smärtan tar över